Om broar och Noh-teater...

... och lite småsaker som hände däremellan.

Detta inlägg har ingen direkt röd tråd, utan är mer en sammanfattning av vad jag gjort sedan senaste inlägget, men jag tycker ni får bita ihop och försöka njuta av den ändå.

Den börjar med en middag som ägde rum i början av förra veckan. Två av mina grannar hade bjudit en vän över för att laga mat åt dem och jag blev erbjuden att delta. Middagen bestod dock av kyckling så jag kunde inte äta den, men både efterrätten och det te som serverades var supergott :)

Det hela var super trevligt och här får ni en bild från när vi följde personen (vars namn jag tyvärr glömt) tillbaka till stationen senare på kvällen.

Dagen efter gick vi till ett litet bageri och köpte söta bakelser. 

I ordets båda meningar.

Kolla på den! Det är en kanin! Kanin~ :D

Och nu till inläggets första riktiga del: Rainbow Bridge. 

Ja, den heter faktiskt så även på japanska.

Rainbow Bridge är en lång bro som går tvärs över norra delen av Tokyo Bay, mellan Shibaura och Odaiba. På natten lyses den upp av mängder av lampor i regnbågens alla färger, och därav namnet.

De två tidigarenämnda grannarna, Jennifer och Hannah, frågade om jag ville följa med när de skulle gå över bron. Bara namnet var tillräckligt för att få mig att säga ja.

Vi kom dit innan solen gått ner, och fick därför massa bra bilder och utsikter från bron.

Jag tog för många bilder för att orka lägga in alla fina här, men här är ett litet urval av några extra fina:

Tokyo Tower!

Taget med min kameras fina panorama-funktion

Inom kort gick solen ner, vilket gav tillfälle för lite ljus-experimentering.

Min kamera är tydligen väldigt bra på sådant, vilket ni kan se effekten av här:

När vi kom över till andra sidan av bron blev vi väldigt positivt överraskade över att finna en lite sjö såväl som ett Pariserhjul som ändrade färg för jämnan. Leken med ljus fortsatte...

Look at that! Ducks on a lake!

Pariserhjulet

Dagen avslutades på en ramen-restaurang i Morishita, nära där vi bor.
Jag beklagar att bilden blev lite suddig, men han rörde sig sjukt snabbt.

Ramen cooking in action!

Här är för övrigt en bild på Hannah och Jenn i en av Tokyos många söta enmanna-rulltrappor.

Hannah längst upp och Jenn nedanför

Nästa del! Noh!

Noh-teater är tillsammans med Kabuki Japans två ursprungliga teaterformer.
I Noh är det väldigt stor fokus på sång och ord, och berättarna, som förklarar vad som händer och även framför skådespelarnas dialoger, är de verkliga stjärnorna.
Det hela är väldigt minimalistiskt.

Jag blev inbjuden till en Noh-workshop i Jimbosho av Sakura House, det företag som har hand om mitt boende, där en kvinna som undervisat Nohskådespelare i 40 år berättade om det vilket var sjukt kul och intressant.

Se på bilderna nedan!

Om man ville fick man prova på de masker som skådespelarna använder sig av för att förmedla känslor. 
Maskerna är material för mardrömmar. 
Jag skämtar inte, googla dem!

Spindelväv! Används tydligen egentligen bara för en enda pjäs, men hon tyckte om det så mycket att hon ville visa dem ändå.
Det är tydligen gjort av ett speciellt sorts papper som skådespelaren kastar ut över publiken under en scen när spindlar släpps lösa i pjäsen.
Såg faktiskt väldigt häftigt ut. 

Här är kvinnan som höll i workshoppen sjungandes en typisk Noh-sång. Vi andra försökte sjunga med.
Det gick sådär...

Efter workshoppen vandrade jag runt Jimbosho ett tag för att hitta ett trevligt ställe att äta middag på. Helst ville jag ha ramen, vilket jag också till slut fick!

På en liten bakgata borta från alla oljud, neonskyltar och bilar hittade jag en liten ramen-restaurang som hade en ofattbart god ramen med allehanda svampsorter i.
Jag älskar japansk mat ^_^


Jag kom tyvärr på för sent att jag borde ha tagit kort på det, men jag var för upptagen med att äta den för att tänka på det.
Istället får ni ett kort på restaurangen.

Ja, det är modeller av måltiderna i plast på hyllorna

Hörs senare!

Tatekawa, mon amour

Nästa del i min berättelse handlar om området kring där jag bor. 

Det heter Sumida-Ku och var, och är fortfarande i viss mån, Sumo-kvarteret där Sumobrottare bor, tränar och lever.

Först har vi Tatekawa, min egna lilla del av småhus byggda i ett labyrintliknande mönster. 

Jag skojar inte, den för Pans labyrint till skam.

I min omedelbara omgivning finns inte speciellt mycket att nämna, mer än fina trädgårdar, gränder och gamla hus.

Här är några exempel:

Fint, va?

Tatekawa ligger även rätt så bra till, och det är nära till både tunnelbanan och tåget.

Går man över en flod som ligger ett tiotal meter från min boning kommer man till Ryogoku, en lite större stadsdel med lite mer att göra. Det är även där min skola, Manabi, ligger. Även den tog mig ett tag att hitta...

Förrutom otaliga Soba- och Ramenrestauranger, miniaffärer (Konbinis) och annat smått och gott finns det bland annat en väldigt fin liten Tofu affär, som gör sin egen tofu, och ett litet tempel tillägnat de lokala sumo-brottarna.

Det är tofu, om någon undrar.

Le tempel

Strax väster om Ryogoku, och kanske 10 minuter med tåget, ligger Akihabara, eller Akihabara Electric Town som det numera kallas.

Akihabara betyder egentligen Höstlövens fält, men som ni kan se har den inte så mycket att göra med det längre. Man kan köpa allt som har ens något avlägset att göra med elektronik här. Det finns också väldigt många väldigt konstiga kaféer.

Och med det avslutar jag denna lilla guide till min omgivning.

Hörs senare!

おはよう日本！

Denna blogg kommer att användas av mig under fem månaders tid för att berätta om hur jag har det och vad som händer under mina studier här.

Jag kommer att försöka uppdatera den så ofta jag kan, men reserverar mig ändå rätten att glömma lite då och då.

Det bästa stället att börja på är nog dagen innan jag åkte, nämligen den 2a januari.

Denna dag började med att jag panikförberedde vissa ännu inte förberedda detaljer, men gick snabbt över till ett lugnare och mer behagligt tempo när mina båda systrar Ellen:

Pose, men jag hade ingen bättre...

... och Hedvig:

... bjöd mig på restaurang Roppongi på Kungsholmen, med mycket god mat och sake :)

Stiliserad bild på japansk dumpling © Hedvig

Kvällen avrundades senare med visning an Xavier Dolans nya film Hjärtslag som jag och Ellen missade när den gick på Filmfestivalen. Den var sjukt bra. Vilket inte förvånade mig det minsta.

När jag kom hem den kvällen packade jag det sista som behövdes och en del saker som troligtvis inte behövdes, och somnade inte förens klockan för sent.

Den 3e januari (även kallad dagen D) var dagen då jag började reste. 

Skjuts till Arlanda fick jag av min ömma fader, som även hjälpte mig med vissa småsaker innan flyget skulle avgå.

När jag, efter lång passkontroll och tull kö kom till min avsedda gate möttes jag av meddelandet att flyget skulle bli försenad då en person som rest hit med det behövde bäras ut med bår.

Jag kollade mina flygbiljetter och insåg då att jag inte skulle ha lika gott om tid vid bytet i München som jag först trodde.

Annons vid gaten. Passande, no?

Flyget gick dock smärtfritt, och på flyget från München blev jag till och med uppgraderad till Business Class. 

Ja, tack!

Middagen i Business Class :)

Efter en lång flygtur, en kort tupplur och ett genomtittande av Xavier Dolans första film, I killed my mother, kom jag äntligen fram till Japan.

Det kändes helt ok.

Man kan se berg, jag lovar.

Från Narita Airport tog jag bussen, vilket gav mig en chans att se Tokyos industriella betongförort. Och ett och annat tempel. Såklart.

Vid kontoret för det ställe jag bor på träffade jag passande nog tre svenskar som kunde hjälpa mig lite på traven vad gäller kollektivtrafik och liknande.
Men trots deras hjälp var jag totalt vilse när jag skulle navigera mig mellan Kikukawa station och mitt boende. Totalt. Vilse.

Efter att ha frågat en gammal man som inte kunde ett ord engelska (trots det gick kommunikationen väldigt bra, och jag kände mig väldigt duktig) fick jag reda på att jag var söder om tunnelbanestationen, när jag skulle vara norr om den...

Trots det var jag ändå tvungen att be en kvinna om hjälp för att hitta fram då allt i princip ser exakt likadant ut här ute (faktiskt utan att vara fördomsfull eller elak). Det återstår att se om jag hittar tillbaka hit imorgon...

Nu är jag dock på plats, och har tills på tisdag nästa vecka att lära mig vägen hit.

Här är förresten en fin bild som jag tog strax efter det att planet lyfte från München:

Bilden gör inte riktigt scenen rättvisa

Hörs senare!